Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 2 - Skolgång och spännande uppväxt
Om man ger sig tid att följa de länkar jag sökt fram, får man ut mycket mera av det jag skrivit. Det är det som är fördelen med att lägga ut texten på en hemsida. I en bok kan du knappast klicka på en länk och få fram bilder och > filmer, men det går ju att försöka :-)
Ett citat från Populär Historia
"Ursprunget till ordet rallare är lite oklart – det kan komma från ”rallväg”, en försvenskning av det engelska railway, eller från ”ralla”, skottkärra. Till en början var beteckningen närmast ett skällsord, för rallarna var fruktade ute i bygderna på grund av sina vilda "rallarslagsmål” (slagsmål helt utan regler), sitt understundom hejdlösa drickande och sina framgångar bland ortens unga kvinnor. I dag däremot är rallare något av en hederstitel och många anläggningsarbetare har genom åren betraktat sig som deras efterträdare och kallat sig för väg-, vatten- eller kärnkraftsrallare.
Gemensamt är de rörliga arbetsplatserna långt hemifrån. Men skillnaderna mellan då och nu är verkligen stora. Den facklige historieskrivaren Torvald Karlbom beskriver de första rallarna som ”många gånger vildsinta men ofta också veka före detta bonddrängar och torparepojkar” som rekryterades från landsbygden i Småland och Blekinge. De var ”nomadiserande grovarbetare, som väpnade med spett och borr, korp och spade, utrustade med storväst och mollskinnsbyxor, goda kroppskrafter och äventyrslust, sökte sig dit varhelst en järnväg byggdes eller ett anlägg planerades”."
I Storfinnforsen började min skolgång.
Det är jag vid frökens bok...
Den kom att bli bara två år och sedan var det dags att flytta igen. Jag var då för ung för sommarjobb, men senare kom mina första sommarjobb att bli på Vattenfalls byggen. Rallarungar fick ofta jobb på bygget på sommaren pga att föräldrarna hade jobb där.
I Storfinnforsen råkade jag ut för lite av varje. De "större" killarna hittade ofta på bus, där de mindre drogs med. Jag blev då indragen i en dynamithärva utan like, 6 år gammal. Storpojkarna visste var man förvarade knallhattar och dynamitgubbar på bygget. Det var stora trälådor med långa handtag i var ända, så de var lätta att känna igen. På den tiden alltid olåsta!! Grabbarna lastade både sig själva och mig fulla med knallhattar, stubintråd och apteringstänger.
Det var nära sista april och här skulle skjutas. Vi klippte korta stubintrådar och klämde fast dom på knallhattarna. Dagarna efter small det friskt här och där. Man tände på och kastade upp knallhatten i luften och det small bra.
Problemet uppstod när det var dags för majbrasa och mina föräldrar sjöng "Sköna maj välkommen" för full hals. (Pappa o mamma var körsångare större delen av sitt liv
och var bl.a med i Åbergskören och Backenkören här i Umeå.)
Det brann så vackert, men snart small det fruktansvärt och det flög brinnande pinnar över hela området där brasan stod.
Kören tystnade en stund och veckan efter vidtog polisarbete med att avslöja vilka som låg bakom "terrordådet". Nån hade satt in knallhatten i en dynamitgubbe och slängt in den i brasan. Det var inte jag:-)
Polisen hade lånat kontoret på cykelaffären och alla grabbar i byn skulle förhöras. Jag satt bland storpojkarna som skulle höras och alla sa - säg ingenting - och jag satt bara och väntade på min tur. Efter en stunds förhör kom några molokna "tuffingar" ut och sa- " lika bra säga som det är". Polisen hade redan avslöjat vilka det var.
Straffet för min del blev att pastor Kruse kom i sin Saab 92:a, med basker på huvudet, bibeln i hand och svart långkappa, hem till mamma och läste lusen av henne och ojade sig över mig som dynamitard. Jag var hemma och förstod ungefär att det var jag som ställt till det. Till mig sa han inte ett ord. Mamma grät och sedan var det glömt, för den gången.
Filmer om Storfinnforsen - fem olika avsnitt finns på YouTube. Fantastiskt att någon filmat så mkt som jag känner igen.
Kiosken i Storfinnforsen var ett populärt tillhåll för oss ungar. Kiosken var byggd ut över en slänt, på pålar och under bron kunde man sitta och kolla upp under damernas kjolar när dom handlade i luckan. Det var också där som jag både lärde mig röka och slutade röka. Någon av grabbarna hade kommit över en cigarr som vi delade på. Den gick runt i gänget och jag drog några kraftiga bloss. Efter en stund blev jag så yr och konstig att jag gick ner i skogen nedanför kiosken och där blev jag så illamående att jag spydde. Efter den provrökningen har jag aldrig rökt i hela mitt liv och det är jag oerhört tacksam för. Så mycket elände som rökning ställt till med. Märkligt nog verkar man aldrig få slut på tobaksindustrins framfart. Så länge jag kan minnas har man varnat för rökning och tobak, men som sagt, det verkar omöjligt att stoppa.
Vid ett tillfälle minns jag att Snoddas Nordgren skulle komma till Forsgården och uppträda. Jag visste ju inte vem han var, men jag hade hört talas om att han körde som en idiot och mycket därför hade vi samlats vid korsningen vid kiosken. Där skulle han passera på väg till Forsgården som låg bara några hundra meter bortom kiosken. Vi väntade och väntade, han var visst alltid sen. Till sist kom han då dånande i sin lilla Volkswagen "bubbla" med ett stort sökarljus uppe på taket. Full fart genom kurvan och upp på två hjul, nära att välta. Han var känd för att volta med bilen då och då och visst fick vi valuta för all vår väntan när han visade sig på "styvalinan". Vi var för små för att komma in på Forsgården, annat än på julfester och annat för barn, så någon visa om Flottarkärlek hörde inte vi ungar då, men man har ju hört den många gånger senare. Han var även senare ägare av en Porsche , se nedan!
Han slog igenom som sångare den 26 januari 1952 i Lennart Hylands legendariska radioprogram Karusellen, men innan dess hade han rest runt och sjungit bl.a på Forsgården. Om man lyssnar på Flottarkärlek med Snoddas så kommer man (i alla fall jag ) in i en nostalgisk stämning och får en känsla av hur det var på den tiden:-) Kör länken!
Här finns också en hel del att läsa om hans bakgrund och märkliga liv och karriär:
http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Nordgren
http://www.sima.nu/film-snoddas.htm
"Snoddas passioner i livet var fiske, bandy, kaffe och att köra bil fort? Faktum var att han i princip drack ihjäl sej på kaffe, när han gick bort i kärlkramp vid 52 års ålder. Han menade också att det inte var några problem att han körde så snabbt som han gjorde, eftersom han kört bil sen han var åtta år."
Farliga lekar
Mycket som hände visste förstås inte mamma ett dugg om. Pappa jobbade jämt och ofta övertid, så honom såg man bara till när det var dags att fiska och få smisk för något ofog man ställt till med. Jag har nött ut en del björkris, men ofta tyckte man att man hade gjort rätt för smisket på något sätt. Mammas rotting fick man också smaka på då och då. När man ställt till något riktigt ofog fick man höra av morsan, att "vänta bara tills pappa kommer hem, då du!!"
Då visste man vad man hade att vänta.
Jag är inte sur på farsan för det, när jag tänker tillbaka. Det var bara så på den tiden.
På kraftverksbyggena levde man farligt som barn. Ofta var vi nere på bygget på helgerna när det var lugnt. På byggena användes massor av virke till gjutformar mm. när man byggde dammarna. Man hade tom. egen såg och brädgård med en smalspårig järnväg och små lok som naturligtvis såg spännande ut. Kan ses på en av filmerna på YouTube.
En helg lyckades vi få fart på ett av loken och köra det utför en backe så att det hoppade av spåret och tippade. Bara (tur) och snabbhet av oss att inte komma under tåget. Ja, det var vi som gjorde det om ngn undrat:-) Ibland lyckades man lifta med bergtruckarna ner i berget och hämta upp stora lassa av grus och bergkross där man byggde tunnlar. Det var något av det mest spännande att göra på eftermiddagarna efter skolan.
I skogarna runt Storfinnforsen fanns gott om tjärnar med gädda och aborre i. Där byggde vi små pulk-liknande flottar av masonit och brädor. Med den paddlade vi runt som indianer och riskerade livet, utan flytvästar och inte ens simkunniga?? Bara tur att man inte drunknade.
Jag lärde mig inte simma förrän jag var 13 år och då i Klemensnäs där vi bodde, ett av mina senare skolår som jag berättar om längre fram. Det fanns inga simskolor på den tiden. Antingen lärde man sig simma eller så drunkade man. Som ni förstår så lärde jag mig simma till sist.
Packa ihop och flytta vidare, blev allt vanligare. Ny gråt och nya kamrater, med allt vad det innebar innan man acklimatiserat sig.
Resan gick så småningom vidare och inom några år hade vi flyttat till Näverede, Midskogsforsen och även ett drygt år i Brunflo, där min far hjälpte sina bröder med en mosaik och marmorfabrik som startats upp av hans bröder i Östersund.
Här kan man se det ståtliga bygget i Näverede som ligger en mil ovanför Stugun där jag föddes:
Min farmor bodde fö. i Brunflo hela sitt liv och där växte min far delvis upp som ung, men han föddes i Stöde 1917. Släktforskning har inte kunnat spåra exakt var min far kom ifrån. Barnmorskan som visste tog hemligheten med sig i döden, sägs det. Hans far Svante Fröling, har jag aldrig träffat, han dog i stendammslunga (silikos) redan i unga år. Han var också bergarbetare. En stenhård släkt:-)
Mina farbröder Sture, Kurt och Filip arbetade hela sina liv med sten. Kurt och Sture med eget företag i marmorbranschen, där min pappa hjälpte dom då och då. Filip var kamrer i Handöl, på fabriken som tillverkar Handöls kaminer i täljsten. Han dog för tidigt i cancer pga sin rökning. Han rökte som en "borstbindare" som man brukar säga förr i tiden , vad det nu kom sig av. Sture var drabbad av diabetes och dog för ung i Italien på en inköpsresa. Ofta köpte dom trädgårdsprodukter och mosaik mm därifrån. Många år hette företaget Fröling och Simonetti, sedan de slagit sig samman med en glad italienare som var duktig på mosaik och stenprodukter.
Min farbror Sture var en otroligt rolig farbror. Vi bodde ett år i samma hus i Klemensnäs och då hörde jag honom träna på sitt piano och sjunga. Han körde revyer av samma slag som Hörneforsrevyn. Hemma i Brunflo och Tandsbyn uppträdde revyn varje år och jag minns att publiken uppskattade revyn med gapskratt och applåder.
I Tandsbyn, ett par mil söder om Brunflo, växte tre av mina kusiner upp, Hans, Rose-Marie och Inga-Britt Zettergren i en familj som bestod av min moster Greta född Danielsson (som min mamma) och Ivar pappan. Han var backhoppare och vi fick ofta låna hans hopparskidor och hoppa i hoppbacken i Tandsbyn när vi besökte kusinerna. Huu vilka hiskeliga luftfärder.
Jag har massor av kusiner utspridda över landet och kusinbarnet Paulina Fröling är en "känd" sångerska och artist i Jämtland. Hon har legat länge på radions musiklistor med sina egna låtar.
Radio Jämtland och P4 toppen. Hon uppträder ofta i kyrkan med sin vackra sångröst.
Lyssna ..och se film
http://www.youtube.com/watch?v=5EpgZVggGWc
http://www.youtube.com/watch?v=hvtLOP9BpUU
http://www.youtube.com/watch?v=WP__XjM7s3A
När vi bott ett halvår i Näverede, kallades min far akut, mitt i mitt sjätte skolår i Stuguns skola, till Klemensnäs, för att där hjälpa sina bröder, Kurt och Sture Fröling, att utöka sin verksamhet med ytterligare en marmorfabrik (Bergsby Marmor AB) som dom byggde upp där. Företaget Fröling och Simonetti som det så småningom kom att heta, tillverkade spiraltrappor i betong och trappsteg klädda med marmor. Hotell Aveny i Umeå har sådana trappor och det nya Folket Hus i Umeå har röda marmorgolv och trappsteg , tillverkade och lagda av detta företag. Gamla lasarettet i Umeå har klädnad av marmor runt hissarna och fönsterbrädor av marmor just från mina farbröders fabrik. Jag var själv med och hjälpte min far lägga fönsterbrädor, marmorgolv och trappor när gamla lasarettet byggdes ut på 60-talet. I vår ”trädgård” här i Bäcken har vi två st mosaikbord tillverkade av mina farbröder och vår öppenspis är framtill klädd med marmor från dem.
Tidigare hade vi alltid bott i inlandet och jag minns hur förvånad jag blev när jag för första gången i mitt liv , 13 år gammal, fick se havet. Jag hade bara sett strömmande vatten, forsar, skog och bäckar. Det var mäktigt att se horisonten och dess böjda linje. Så mycket vatten hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag minns hur någon berättade att det var jordens böjda yta som man kunde se i horisonten.
Fjällen besökte jag för först gången när jag närmade mig 20-årsåldern men jag hade ju sett fjällen på avstånd från Frösön i Jämtland så där hade jag ju en aning om hur det såg ut där. Havet förvånade mig nog mera.
Ett år i varje klass, ibland kortare tid, nya klasskamrater gång på gång. Jag har haft mer än 250 klasskompisar. Det är lite svårt att åka på klassträffar då.
I Klemensnäs hann jag faktiskt med ett av mina tidigaste sommarjobb som springpojke på Konsumbutiken nära Scharins fabrik som fanns där.
Vi bodde nära missionshuset, bara några hundra meter från fabriken och konsumbutiken.
13 år gammal fick jag köra trehjulig packmoped med påhängsmotor, fullastad med varor, ut till bondgårdarna runt Klemensnäs.
Kedjan hoppade av då och då och upp för backarna fick man springa bredvid och skjuta på det tunga lasset eftersom motorn var alldeles för svag. Men det var ju kul att få köra moped förstås:-)
Läs här om saneringsprojektet efter fabrikens slut
Del 3 forts följer..med ny flyttning
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se